Lagstiftning om livsmedel

Lagstiftningen om livsmedel finns för att konsumenter ska kunna vara trygga med att livsmedel i Sverige är säkra. Lagstiftningen ska också säkerställa att konsumenter får den information om livsmedlen som de behöver för att kunna göra medvetna val.

Nästan all lagstiftning om livsmedel är framtagen gemensamt inom EU och gäller därmed för hela EU. EU-förordningar är direkt tillämpliga, och utöver EU-förordningarna finns nationell lagstiftning som kompletterar och genomför EU-regler. Nationell lagstiftning finns i form av lagar, förordningar och Livsmedelsverkets föreskrifter.

På livsmedelsområdet finns regler av många olika slag:

  • EU-förordningar, EU-beslut och EU-direktiv, som alla antas av EU:s institutioner. Direktiv kan inte tillämpas direkt, utan måste genomföras i nationell lagstiftning.
  • Nationella lagar och förordningar, som publiceras i Svensk författningssamling, SFS, till exempel livsmedelslagen (2006:804) och livsmedelsförordningen (2006:813).
  • Livsmedelsverkets föreskrifter, som finns publicerade i Livsmedelsverkets författningssamling, LIVSFS.

I fördjupningen kan du läsa mer om de olika reglerna. Där finns även fakta om vad olika begrepp innebär, såsom författningar och omtryck. 

Fördjupning

EU-regler

Det finns ett mycket stort antal EU-bestämmelser på livsmedelsområdet, och därmed många EU-rättsakter; EU-förordningar, EU-beslut och EU-direktiv. Den mest grundläggande EU-rättsakten på livsmedelsområdet är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning. Förordningen innehåller:

  • allmänna principer för hur EU och medlemsstaterna ska lagstifta inom livsmedelsområdet,
  • livsmedelsföretagarnas grundläggande skyldigheter,
  • föreskrifter om hur EU:s livsmedelsmyndighet (Efsa) ska vara organiserad och arbeta.

Det finns också många andra EU-förordningar. Några – till exempel EU-förordningar om livsmedelshygien och offentlig kontroll – gäller för all verksamhet, medan andra innehåller bestämmelser för avgränsade sakområden. 

Nationella regler

Livsmedelslagen (2006:804) syftar till att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel. Den kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde. Regeringen anger i ett tillkännagivande de EU-förordningar som helt eller delvis kompletteras av livsmedelslagen. Livsmedelslagen innehåller bland annat regler om offentlig kontroll, avgifter, straff och överklagande. I lagen finns också bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor.

Livsmedelsförordningen (2006:813) innehåller bland annat bestämmelser om vilken myndighet som ska kontrollera olika typer av livsmedelsanläggningar och andra verksamheter. Förordningen ger också Livsmedelsverket rätt att meddela föreskrifter i flera frågor.

På livsmedelsområdet finns utöver livsmedelslagen och livsmedelsförordningen även flertal andra lagar och förordningar. Några exempel är lagen (2009:1424) om kontroll av skyddade beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel samt lagen (2013:363) om kontroll av ekologisk produktion, med tillhörande förordningar. Vidare finns till exempel förordningen (2006:812) om offentlig kontroll av livsmedel som importeras från ett tredje land och förordningen (2021:176) om avgifter för offentlig kontroll av livsmedel och vissa jordbruksprodukter.

Livsmedelsverkets föreskrifter innehåller bestämmelser som bland annat genomför EU-direktiv eller kompletterar EU-förordningar. Föreskrifterna innehåller ofta mer detaljerade bestämmelser än lagar och förordningar.

Vad betyder orden?

Begrepp kopplade till EU-regler

Förordning

En EU-förordning gäller direkt i alla medlemsländer som en del av den nationella lagstiftningen i det landet. Det brukar kallas för att en förordning är direkt tillämplig. En förordning får inte göras om till nationell lagstiftning och ett medlemsland får inte heller göra någonting som går emot det som står i förordningen. Om det visar sig att ett medlemslands nationella regler anger någonting annat än vad som anges i en EU-förordning är det EU-förordningen som gäller.

Ofta behövs det dock vissa nationella regler för att komplettera en EU-förordning så att den ska kunna tillämpas i praktiken och få genomslag. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska ansvara för den offentliga kontrollen eller genomförandet av vissa bestämmelser i förordningen.

Direktiv

Ett direktiv kan inte tillämpas direkt, utan måste genomföras i nationell lagstiftning. Direktivet anger nämligen vad medlemsländerna ska uppnå, men lämnar åt medlemsländerna att avgöra exakt hur. Ett direktiv ger därför varje medlemsland ett visst handlingsutrymme. Om landet redan har de regler som föreskrivs i direktivet behöver det inte göra någonting utan kan hänvisa till de befintliga reglerna.

Beslut

Ett EU-beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar sig är det bindande endast för dessa. Eftersom beslut kan rikta sig till en eller flera fysiska och juridiska personer lämpar de sig särskilt för mer administrativa ändamål och specifika åtgärder.

Nummer

Alla EU-rättsakter har ett individuellt nummer som kan användas för att identifiera och söka rätt på den specifika rättsakten. Från och med den 1 januari 2015 kommer rättsakterna att numreras på följande standardiserade sätt: (domän) ÅÅÅÅ/N.

  • Domänen – (EU), (Euratom), (EU, Euratom), (Gusp) – står inom parentes i början av numret.
  • ÅÅÅÅ står för publikationsåret och består alltid av fyra siffror.
  • N står för dokumentets löpnummer för ett visst år, oavsett domän eller dokumenttyp.

Exempel: förordning (EU) 2015/1, direktiv (EU) 2015/2 och beslut (EU) 2015/3.

Äldre EU-rättsakter har ett individuellt nummer enligt följande mönster.

  • Förordningar: (domän) nr N/ÅÅÅÅ
  • Direktiv och beslut: ÅÅÅÅ/N/(domän)

Exempel: förordning (EG) nr 178/2002, direktiv 98/34/EG och beslut 2014/907/EU.

Celexnummer

Alla EU-förordningar, direktiv och beslut har ett så kallat celexnummer som kan användas för att söka rätt på dokumentet i EU:s databas för lagstiftning, EUR-lex.

Celexnumret består av fyra delar; en sektorssiffra (3 för lagstiftning) + årtal 4 siffror + R för förordning, L för direktiv eller D för beslut + löpnummer 4 siffror.

Exempel: förordning (EG) nr 178/2002 har celexnummer 32002R0178.

Begrepp kopplade till nationella regler

Författning

Författningar är ett samlingsnamn för svenska lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter. Riksdagen beslutar lagar och regeringen beslutar förordningar. I en lag eller förordning kan det anges att en myndighet får besluta föreskrifter om ett ämne eller en fråga som behöver regleras mer detaljerat.

Nationella förordningar ska inte blandas ihop med de förordningar som beslutas inom EU, se beskrivning för EU-förordning ovan.

Föreskrifter

Föreskrifter är, liksom övriga författningar, bindande regler som gäller generellt. För att en myndighet ska kunna utfärda föreskrifter krävs ett bemyndigande från regeringen.

Grundföreskrifter

Grundföreskrifter är den ursprungliga versionen av en myndighetsförfattning, det vill säga föreskrifterna såsom de beslutades utan hänsyn taget till eventuella senare ändringar eller rättelser.

Ändringsföreskrifter

Ändringsföreskrifter kallas en författning som myndigheten beslutar när grundföreskrifterna behöver ändras eller kompletteras. Ändringsföreskrifterna innehåller bara de paragrafer som ändras och inte övriga paragrafer.

Omtryck

Ett omtryck är en ny version av grundföreskrifterna som tar hänsyn till alla de ändringar och rättelser som beslutats. Ordet Omtryck finns angivet med kursiv stil uppe till höger på författningens första sida.

Författningsnummer

Alla föreskrifter får ett unikt författningsnummer med år och löpnummer för att kunna identifiera den specifika myndighetsförfattningen. I författningsnumret anges även författningssamlingen som författningen publicerats i. Livsmedelsverkets författningssamling förkortas LIVSFS, och före 2001 var förkortningen SLVFS.

Grundföreskrifternas författningsnummer är en del av föreskrifternas titel, till exempel Livsmedelsverkets föreskrifter (LIVSFS 2021:8) om avgifter för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Detta författningsnummer följer därför med föreskrifterna till dess att de upphävs, även om de ändras eller trycks om.

Grundföreskrifternas författningsnummer anges alltid i titeln till ändringsföreskrifter. Ändringsföreskrifternas egna författningsnummer anges bara när hänvisning sker till en särskild ändring. Detta gäller också för omtryck, eftersom ett omtryck är ändringsföreskrifter.

Saknummer

Föreskrifternas författningsnummer kompletteras för vissa föreskrifter med ett så kallat saknummer i två olika serier, H eller J. H står för livsmedelshygien och J står för in- och utförsel. Ett saknummer är till skillnad från ett författningsnummer inte unikt utan kan återfinnas på flera olika författningar. Ett saknummer för ändringsföreskrifter åtföljs av kolon och ett löpnummer som visar vilken ändring i ordningen det är. Ett saknummer på ett omtryck har dock inte något löpnummer.

Generella begrepp

Konsolidering

En konsolidering är när en grundläggande författning och alla dess ändringsförfattningar och rättelser samlas i en enda text. Tanken är att göra det lättare för alla att kunna ta del av författningen i sin helhet med de ändringar som beslutats. Konsoliderade versioner av lagstiftningen finns både inom EU-rätten och för nationella författningar.

Konsoliderade texter är endast avsedda som hjälpmedel och dessa texter har inte något rättsligt värde. Det förekommer även att de konsoliderade versionerna inte innehåller de senaste ändringarna, eftersom det kan ha tillkommit ytterligare ändringsförfattningar efter att den konsoliderade versionen publicerades. Om du ska använda en text för juridiska syften bör du därför använda dig av grundförfattningen och de ändringsförfattningar som finns.

Övergångsbestämmelser

En övergångsbestämmelse är en regel som anger om något ska gälla under en övergångsperiod eller i vissa sammanhang. De tas oftast fram för att underlätta införandet av nya bestämmelser. 

Senast granskad 2022-07-05