Kontrollmyndighet för livsmedelsanläggningar med egen dricksvattenförsörjning

Krävs det dricksvatten för livsmedelsproduktionen ska Livsmedelsverket och den kommunala kontrollmyndigheten i samråd avgöra om kontrollansvaret för dricksvattenanläggningen ska flyttas över till Livsmedelsverket eller inte.

Av 23 § livsmedelsförordningen framgår att det alltid är den lokala myndigheten som är behörig kontrollmyndighet vid dricksvattenanläggningar. Paragrafen innebär att den kommunala nämnd som utövar kontroll enligt livsmedelslagstiftningen är kontrollmyndighet för de delar av dricksvattenföreskrifterna som riktar sig mot producenter av dricksvatten (vattenverk) och mot tillhandahållare av dricksvatten genom en distributionsanläggning. Det gäller även kommersiella anläggningar som producerar eller tillhandahåller dricksvatten till livsmedelsproducerande företag för vilka Livsmedelsverket är kontrollmyndighet. Exempelvis är den kommunala nämnden kontrollmyndighet för ett slakteri med egen brunn - i slakteriets roll som producent av dricksvatten. Detta trots att själva livsmedelsanläggningen, med eget dricksvatten, kanske står under Livsmedelsverkets kontroll (se även avsnitt 9.3 i vägledning godkännande och registrering av livsmedelsanläggningar).

Enligt 15 § i livmedelslagen ges Livsmedelsverket möjlighet att, i samråd med kommunen, besluta om överflyttning av kontrollansvaret från en kommunal myndighet till Livsmedelsverket.

I och med Livsmedelsverkets övertagande av 853-anläggningarna (utom i Stockholm och Göteborg) har också kontrollen av en del av de dricksvattenanläggningar som producerar dricksvatten till 853-anläggningen överförts i Livsmedelsverkets regi. Det gäller främst de 853-anläggningar med egen dricksvattenproduktion som endast producerar dricksvatten till den egna verksamheten

Det är den myndighet som ansvarar för att registrera dricksvattenanläggningen som ansvarar för att fastställa dricksvattenanläggningens provtagningspunkter samt frekvensen av föreskrivna regelbundna undersökningar, det vill säga normal respektive utvidgad undersökning, enligt 11 § dricksvattenföreskrifterna (SLVFS 2001:30). Dricksvattenanläggningen ska även uppfylla övriga relevanta krav som framgår av dricksvattenföreskrifterna.

Generellt gäller att de flesta livsmedelsanläggningar ska ha tillgång till dricksvatten. Anledningen till detta framgår bl.a. av 1 §, 1 b (SLVFS 2001:30) som anger att med dricksvatten menas "allt vatten som används i ett livsmedelsproducerande företag för tillverkning, bearbetning, konservering eller saluhållande av varor eller ämnen som är avsedda som livsmedel, om inte företaget kan visa tillsynsmyndigheten att vattnets kvalitet inte kan påverka de färdiga livsmedlens hälsosamhet". I förordningarna 852 och 853 kan det finnas speciella krav för vissa verksamheters användning av vatten.

Vid vissa livsmedelsanläggningar, t.ex. en butik med enbart färdigförpackade livsmedel och som har egen brunn, skulle det dock kunna vara tillräckligt med annat vatten än dricksvatten. Anläggningen omfattas då inte av dricksvattenföreskrifterna. Det är då den behöriga myndigheten, kommunal eller Livsmedelsverket, som har registrerat anläggningen som har ansvaret för att kontrollera kvaliteten på detta vatten (annat vatten än dricksvatten).

Kontrollmyndigheternas roller och ansvar

Följande gäller för livsmedelsanläggning under Livsmedelsverkets kontrollansvar där livsmedelsanläggningen har eget vatten:

Den kommunala kontrollmyndigheten och Livsmedelsverkets kontrollpersonal bör samråda om vattnet vid det aktuella livsmedelsföretaget. Detta för att avgöra om det krävs dricksvatten eller om annat vatten än dricksvatten är tillräckligt vid anläggningen. Specifika krav på vattenkvaliteten för olika verksamheter kan finnas i EU-förordningarna.

  1. Om slutsatsen är att det krävs dricksvatten får Livsmedelsverket och den kommunala kontrollmyndigheten i samråd avgöra om kontrollansvaret för dricksvattenanläggningen ska flyttas över till Livsmedelsverket eller inte, i enlighet med 15 § livsmedelslagen. Den myndighet som registrerar anläggningen ska sedan göra en riskklassificering och fatta beslut om årlig kontrolltid och kontrollavgift. Kontroll utförs sedan av den behöriga myndigheten och den kan bestå av, förutom att fastställa provtagningspunkter samt frekvensen av föreskrivna regelbundna undersökningar (normal och utvidgad undersökning), kontroll av att dricksvattenföreskrifterna uppfylls, till exempel med avseende på faroanalys och HACCP, eventuella mikrobiologiska säkerhetsbarriärer, eventuellt annan beredning, eventuella larm, provtagning på utgående dricksvatten från vattenverket samt provtagning hos användare (tappkran), att kvalitetskraven uppfylls, etc.
  2. Livsmedelsverkets kontrollpersonal kan eventuellt komma att kräva ytterligare dricksvattenundersökningar än de föreskrivna regelbundna undersökningar som fastställts av den behöriga kontrollmyndigheten (kommunen eller Livsmedelsverket) enligt 11 § (SLVFS 2001:30). Dessa ytterligare undersökningar, som alltså görs utöver dricksvattenföreskrifterna, görs då som en del av livsmedelsanläggningens ordinarie egenkontroll. Sådana ytterligare undersökningar skulle kunna vara aktuella exempelvis vid anläggningar med komplexa eller omfattande dricksvatteninstallationer inom själva anläggningen. Det kan också röra sig om verifiering av rengörings- och hygienrutiner för exempelvis slangar, ismaskiner och dyligt.
  3. Om det är tillräckligt med annat vatten än dricksvatten vid en anläggning omfattas anläggningen inte av dricksvattenföreskrifterna. Hela kontrollansvaret ligger på Livsmedelsverket. Annat vatten än dricksvatten skulle t.ex. kunna accepteras vid vissa styckningsanläggningar. Förutsättningen kan i ett sådant fall vara att detta vatten absolut inte får komma i kontakt med livsmedlet utan endast får användas för handtvätt eller rengöring. I ett sådant fall granskar Livsmedelsverket att företaget uppfyller kvalitetskraven för vattnet via anläggningens ordinarie egenkontrollprogram. Generellt kan man säga att detta vatten ska vara mikrobiellt tjänligt enligt undersökningspaketet "normal mikrobiologisk kontroll", som anges i dricksvattenföreskrifterna. Närmare beskrivning av annat vatten än dricksvatten ges i vägledningen hygien, avsnitt 5.7.7.
Senast granskad 2015-02-24