Myndigheterna i livsmedelskedjan

Ansvaret för riskvärdering och riskhantering, kontroll, kartläggningar och övervakning  i livsmedelskedjan delas av många myndigheter. Ansvaret är fördelat på lokal, regional och nationell nivå.

Så här är Sveriges förvaltningsmodell uppbyggd

Den svenska förvaltningen är uppdelad på regeringskansliet, med en minister som chef, och ett antal statliga och kommunala myndigheter som är fristående från departementen.

Myndigheternas uppgifter styrs bland annat genom myndighetsförordningen, myndigheternas instruktioner och de årliga regleringsbreven. För uppföljning och utvärdering av verksamheten används myndigheternas årsredovisning som lämnas till departementet varje år. De kommunala myndigheterna styrs av nationell lagstiftning men lyder under respektive kommuns fullmäktigeförsamling.

Myndigheterna finns på tre nivåer – central, regional och lokal nivå:

  • Central nivå – de centrala myndigheterna, till exempel Livsmedelsverket och Jordbruksverket
  • Regional nivå - 21 lässtyrelser
  • Lokal nivå - 290 kommuner (ca 250 kontrollmyndigheter)

Eftersom många kommuner har gemensamma myndigheter och förvaltningar är antalet kontrollmyndigheter på lokal nivå färre än 290.

 

Vilken myndighet ansvar för vad?

Ansvaret för den offentliga kontrollen av livsmedel delas av samtliga tre nivåer. Det gäller även ansvaret för kontrollen av animaliska biprodukter (ABP). Kontrollansvaret för foder, djurhälsa, djurskydd och växtskadegörare ligger hos centrala och regionala myndigheter. Kontrollen av ekologisk produktion utförs av kontrollorgan. Ekologiska produkter kontrolleras av kontrollorgan eller av kommunerna.

Hur kontrollerna ska genomföras regleras av EU-lagstiftningen och kompletteras av svenska lagar och förordningar. Lagar utfärdas av riksdagen, förordningar av regeringen och föreskrifter av vissa centrala myndigheter. Kommuner har viss rätt att meddela föreskrifter. Det gäller till exempel beslut om avgifter och taxor för den offentliga kontrollen inom kommunen. 

Öppenhet och insyn

Sverige har en lång tradition av insyn i riksdagens, regeringens och myndigheternas verksamhet. Offentlighetsprincipen, fastslagen i tryckfrihetsförordningen, är en grundlag. Den innebär att alla handlingar som upprättas eller skickas till eller från en myndighet i princip är allmänna och normalt också offentliga. Det finns också undantag från offentlighetsprincipen. Det gäller till exempel uppgifter för att skydda enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden eller uppgifter som har betydelse för myndigheternas kontrollverksamhet. Det beskrivs nämnare i personuppgiftslagen (1998:204) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

I Sverige finns statsrätt, processrätt och förvaltningsrätt, som alla reglerar myndigheternas roll gentemot medborgarna samt myndigheternas interna relationer, exempelvis myndighetsutövning.

Senast granskad 2018-08-30