Kadmium

Kadmium är ett metalliskt grundämne som finns naturligt i alla jordar och som inte kan brytas ner. Metallen är viktig i många olika industriella tillämpningar. Kadmium finns i den mesta maten vi äter men oftast i små mängder.

Var finns det kadmium?

Förutom det kadmium som finns naturligt i åkermark tillförs kadmium till åkermarken framför allt genom luftföroreningar och genom användning av handelsgödsel, stallgödsel och rötslam. Kadmium tas upp i växternas rotsystem och finns i den mesta maten vi äter.

Hur mycket kadmium får vi i oss?

De flesta i Sverige får i sig mindre kadmium via maten än den mängd som anses skadlig för hälsan. Det är ändå viktigt att minska mängden kadmium där det är möjligt. Det största bidraget av kadmium får både barn och vuxna via spannmålsprodukter och potatis. Dessa livsmedel innehåller förhållandevis låga kadmiumhalter men eftersom vi äter mycket av dem blir den totala mängden kadmium stor. Det är därför viktigt att äta varierat och välja olika sorter och varumärken.

Vissa livsmedel kan innehålla större mängder kadmium. Det gäller inre organ som lever och njure, det bruna köttet på krabba samt snöbolls- och kungschampinjon.

Personer som röker får i sig mycket kadmium från tobaksrök, mer än vad man får i sig via maten.

Är kadmium farligt?

Kadmium stannar kvar i kroppen under lång tid och lagras i njurarna. Om du får i dig mycket kadmium under en längre tid kan njurarna skadas. Risken för benfrakturer kan också öka. Att få i sig höga halter kadmium under längre tid kan öka risken för cancer.

Känsliga grupper

Om man har lite järn i blodet tar man upp mer kadmium. För den som har låga järnvärden ökar därför risken för hälsan.

Den som äter vegetarisk eller vegansk mat kan få i sig större mängder kadmium jämfört med andra. Det beror på att maten då består av en förhållandevis större mängd spannmål och grönsaker. Den som äter mer ensidigt riskerar alltid att få i sig mer av ett speciellt ämne och det är därför viktigt att äta varierat även vid vegetarisk och vegansk kost.

Barn äter mer mat i förhållande till sin kroppsvikt om man jämför med vuxna. Det innebär att de får i sig mer kadmium i förhållande till sin vikt. Det är därför särskilt viktigt att de följer råden om att undvika livsmedel som innehåller stora mängder kadmium.

Individer med njurskada som orsakats av andra faktorer än kadmium kan vara känsligare än friska individer. Det saknas dock forskning på detta område.

Råd

Både vuxna och barn bör få i sig så lite kadmium som möjligt. Så här kan du göra för att minska mängden kadmium via maten.

Undvik att äta

  • hel njure från vuxet vilt
  • brunt krabbkött (så kallat krabbsmör)
  • vildväxande snöbolls- och kungschampinjoner.

Barn upp till 12 år bör dessutom undvika att äta

  • hel njure och hel lever från både vilda och tama djur.

Det finns flera sätt att minska intaget av kadmium ytterligare. Att äta varierat - välja olika sorters mat och olika varumärken - är ett bra sätt att undvika att få i sig mycket av ett speciellt ämne. Ett annat sätt är att se till att kroppen får tillräckligt med järn. Leverpastej går bra att äta och är även en bra järnkälla.

Vissa livsmedel som spenat, solroskärnor, linfrön, torkad tång/sjögräs, en del andra skaldjur och svampar kan också innehålla mer kadmium.

Det vita köttet på krabba innehåller betydligt lägre halter kadmium jämfört med det bruna köttet. Genom att undvika det bruna köttet kan man begränsa eller minska sitt intag av kadmium.

Använd inte keramikkärl av okänt ursprung till sur mat och dryck. Med okänt ursprung menas till exempel om de saknar märkning eller uppgift om tillverkare. I dag är det ovanligt att det finns kadmium i keramik. Det beror att det har varit förbjudet att använda kadmium som färgpigment sedan flera årtionden tillbaka. Men om du lagar mat eller förvarar mat i gamla/antika keramikkärl och emaljerade kärl kan kadmium lösas ut från färgen. Sura livsmedel som sura frukter, ättika och juice ökar risken för att kadmium ska lösas ut.

Vad gör Livsmedelsverket?

Vid sidan av de råd Livsmedelsverket ger om vissa livsmedel, kontrollerar vi också om köttprodukter och vegetabilier på den svenska marknaden innehåller kadmium i nivåer över gränsvärdena. Kontrollen av kadmium är en del av ett stort provtagningsprogram som gäller många oönskade ämnen.

För att öka kunskapen om kadmium i livsmedel driver vi olika projekt. Ett exempel är projekten om tungmetaller och mineraler i barnmat (2013 och 2018). I ett annat projekt samlar vi in och analyserar sådana livsmedel som bidrar till att vi utsätts för kadmium via maten.

Inom EU arbetar vi för att gränsvärdena för kadmium successivt ska bli strängare. Vi för också en löpande dialog med branscher/företag, forskare och andra myndigheter om hur vi kan minska innehållet av kadmium i mat. Samverkan sker bland annat i Kadmiumforum.

Fördjupning

Effekter på människa

Det kadmium som tas upp i kroppen ansamlas framförallt i njurarna. Den biologiska halveringstiden för kadmium i njuren är 10-30 år, vilket innebär att kadmiumhalten i njurarna ökar under en stor del av livet. Njurarna kan därför på sikt ta skada. Njurens förmåga att återuppta viktiga ämnen försämras, och med ökande kadmiumnivåer i njuren kan förhöjda halter av dessa ämnen och vissa enzymer uppmätas i urinen.

Kadmium tycks också kunna påverka mineraliseringen av kroppens ben negativt. Svenska studier på allmänbefolkningen har funnit ett samband mellan ökad kadmiumexponering och sänkt bentäthet samt ökad risk för frakturer.

Kadmium är klassificerat som cancerframkallande hos människa (grupp 1) av Världshälsoorganisationens (WHO) expertorgan för cancerklassificering, IARC. Cancerklassificeringen är baserad på studier av yrkesexponerade. Nyare studier har funnit statistiska samband mellan kadmiumexponering i allmänbefolkningen och cancer i lungorna, livmoderslemhinnan och urinblåsan, samt bröstcancer.

Placentan har god förmåga att bromsa passage av kadmium från mammans blod till fostret. Överföringen från mammans blod till modersmjölken är låg. Sammantaget resulterar detta i att endast en liten del av mammans kadmium överförs till fostret.

Barn i Sverige har högre kadmiumintag än vuxna, men har haft kortare tid på sig att ansamla kadmium i njurarna. Barn i Sverige har därför lägre urinhalter av kadmium än vuxna. Av den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) nämns barn som en riskgrupp för överskridanden av det tolerabla veckointaget (TVI), men någon djupare analys av eventuella hälsokonsekvenser av det högre intaget har inte gjorts.

Tolerabelt veckointag

Efsa fastställde 2009 ett tolerabelt veckointag av kadmium på 2.5 mikrogram per kilo kroppsvikt. Det tolerabla intaget är den högsta dos man kan utsättas för varje vecka utan risk att skada hälsan. Det tolerabla intaget baseras på kadmiums effekt på njuren.

Det tolerabla intaget är avsett att skydda alla, även de mest känsliga personerna. Hur mycket kadmium kroppen kan hantera varierar mellan individer. Vid riskvärderingar beaktas detta genom att det tolerabla intaget tar hänsyn till den känsliga gruppen.

Det beräknade medianintaget från mat för vuxna i Sverige (ca 1 µg/kg kroppsvikt/vecka för vuxna) ligger under Efsas tolerabla intag (2.5 µg/kg kroppsvikt/vecka), men för vissa individer kan intaget ligga i nivå med, eller över, det tolerabla intaget.

Efsa bedömer att det är osannolikt att skadliga effekter på njurfunktionen uppträder på individnivå inom Europa, även i de fall det tolerabla intaget överskrids. Eftersom det är viktiga baslivsmedel som ger det största kadmiumbidraget via kosten anser dock Efsa att det är viktigt att försöka minska exponeringen på populationsnivå.

Tidstrender

Intaget av kadmium ser ut att ha ökat i Sverige enligt beräkningar baserade på Livsmedelsverkets Matkorgsundersökningar 1999, 2005, 2010 och 2015. En förklaring kan vara att konsumtionen av spannmål och grönsaker har ökat samtidigt som spannmål, grönsaker och potatis utgör de tre största källorna till intag av kadmium. Dessutom är kadmiumhalterna högre 2015 jämfört med 2010 för dessa tre grupper av livsmedel baserat på Matkorgsundersökningarna. Fullkornsprodukter innehåller också generellt mer kadmium än motsvarande produkter som inte är fullkorn.

Scenarioberäkningar

Det individuella kadmiumintaget varierar beroende på vilken mat vi äter. Det är det långsiktiga intaget under många år som är av betydelse.

För 10 procent av alla vuxna svenskar ligger intaget av kadmium från baslivsmedel (1,5 mikrogram/kg kroppsvikt/vecka) på 60 procent av TVI (2,5 mikrogram/kg kroppsvikt/v). Det finns därför inget utrymme för dem att konsumera livsmedel med höga halter kadmium som njure från vilt (äldre djur), det bruna köttet från krabba eller vildväxande snöbolls- och kungschampinjoner. I de allra flesta fall i intagsberäkningarna kan man se att det finns utrymme för vuxna att äta lever från vilt och tamdjur en gång per vecka.

För 10 procent av alla svenska barn ligger intaget av kadmium från baslivsmedel (3,0 mikrogram/kg kroppsvikt/vecka) redan över TVI (2,5 mikrogram/kg kroppsvikt/v). Det finns därför inget utrymme för dem att konsumera livsmedel med höga halter som lever, njure, det bruna köttet från krabba eller vildväxande snöbolls- och kungschampinjoner. Halten av kadmium i leverpastej ligger i nivå med halterna i spannmål, potatis och grönsaker.

Gränsvärden

Det finns gemensamma gränsvärden inom EU för högsta tillåtna kadmiumhalter i många livsmedel, bland annat mjölk, kött, grönsaker, modersmjölkersättning och barnmat för spädbarn och småbarn. För krabba finns endast gränsvärde för muskelkött från bihang, dvs. vitt kött. Gränsvärde för kadmiumhalt i brunt krabbkött saknas.

Metaller

Senast granskad 2019-04-25