Algblomning - cyanobakterier

Flicka tittar ner i vatten med algblomning

Cyanobakterier är mikroskopiska organismer som tidigare har kallats blågröna alger. Det beror på  att de vid massförekomst, så kallade blomningar, ser ut och uppför sig som alger. Det finns många olika arter och släkten av cyanobakterier.

Vissa arter kan bilda gifter, toxiner. Det finns olika typer av toxiner som ger olika typer av effekter och har olika grad av giftighet. Man räknar med att mellan en tredjedel och hälften av blomningar av cyanobakterier är giftiga.

Var finns cyanobakterier?

Cyanobakterier kan finnas i sjöar, hav, jord och i symbios med växter. Det är bara vid massförekomst, blomning, i sjöar och hav man kan se cyanobakterier med blotta ögat. De ses då antingen som en färgskiftning i vattnet, eller som klumpar som består av många mikroskopiska organismer tillsammans.

Hur mycket toxiner från cyanobakterier får vi i oss?

Ungefär hälften av Sveriges dricksvatten kommer från sjöar och åar som används som dricksvattentäkter. Vissa sjöar har återkommande problem med giftiga blomningar av cyanobakterier. Giftiga blomningar kan också förekomma i dammar där ytvatten infiltreras det vill säga renas genom marken.

Innan vattnet blir dricksvatten, renas det i vattenverk. Olika reningssteg i vattenverk bidrar till att minska och ta bort cyanobakterier och deras toxiner. Om man dricker sjövatten som inte har renats och som innehåller giftiga cyanobakterier kan man få i sig stora mängder toxiner. Därför bör man aldrig dricka sjövatten direkt från sjön.

Är det farligt med toxiner från cyanobakterier?

Toxiner från cyanobakterier kan ge en mängd olika symtom, beroende på vilket toxin det handlar om. För närvarande är mikrocystiner de vanligaste toxinerna i svenska sötvatten. Även andra toxiner kan förekomma.

Mikrocystiner skadar levern och kan ge magproblem med diarré, illamående, och kräkning, allmän svaghet och leverinflammation. En kraftig förgiftning, som till exempel hundar kan råka ut för om de slickar i sig ilandflutna rester av en blomning, kan ge en mycket allvarlig inre blödning i levern.

Råd

Undvik att bli sjuk av toxiner från cyanobakterier:

  • Drick inte orenat sjövatten. Obs! Det hjälper inte att koka vattnet eftersom kokning inte förstör toxinerna.
  • Ät inte lever från lake som fångats i vatten med blomning av cyanobakterier.
  • Ät inte självdöd eller sjuk fisk.
  • Ät inte stora mängder kräftor som fiskats från vatten med giftig blomning av cyanobakterier.

Fördjupning

Handbok om cyanotoxiner i dricksvatten

Blomning

Blomning är en masstillväxt av en eller några arter av cyanobakterier. Blomningar återkommer ofta säsongsvis i samma vatten. Blomningar gynnas av lugnt och varmt väder utan nederbörd. De gynnas även av god tillgång på näringsämnen, främst fosfor och kväve.

Blomningar förekommer i hela Sverige, från söder till norr, och kan pågå från några timmar till flera veckor (Edler, 1995). En blomning syns inte alltid på ytan utan kan finnas flera meter ner i vattenmassan.

Toxiner från cyanobakterier

Toxinerna som bildas i cyanobakterier är sekundära metaboliter. Det betyder att de inte bildas i organismen hela tiden, utan bildas under vissa omständigheter. Toxinerna finns inne i cyanobakterierna men kan frisättas i omgivande vatten.

Toxinfrisättningen från en blomning ökar under slutfasen av tillväxten och under den stationära fasen av blomningen. När en blomning kollapsar och dör kan det ske en stor toxinfrisättning. Om en person får i sig toxiska cyanobakterier, blir toxinerna tillgängliga för kroppen genom matsmältningen, och kan tas upp av kroppen och ge giftverkan.

Toxiner från cyanobakterier kan i grova drag delas upp i tre grupper:

  • levertoxiner -  mikrocystiner och nodulariner
  • nervtoxiner - anatoxin-a, saxitoxiner och anatoxin-a(S)
  • toxiner som finns i cellväggen och som ger irritation och inflammation- lipopolysackaridtoxiner.

Mikrocystiner och nodulariner anses vara de vanligast förekommande toxinerna i svenska vatten. Mikrocystiner förekommer framför allt i de blomningar som sker i sjöar. Nodulariner har hittills bara hittats i blomningar i Östersjöns brackvatten

Nedbrytning

Mikrocystiner och nodulariner är stabila ämnen och påverkas till exempel inte av kokning. Toxiner från cyanobakterier bryts främst ner mikrobiellt, Det betyder att andra vattenlevande mikroorganismer bryter ned dem, och de bryts långsamt ned i solljus.

Det finns reningsmetoder i vattenverk för att avskilja och inaktivera hela cyanobakterieceller och lösta cyanotoxiner. Att tidigt avskilja hela cyanobakterieceller motverkar risken att de går sönder senare i processen och släpper ut de mer svåravskilda lösta cyanotoxinerna. Vanliga reningsmetoder för att avskilja både hela celler och toxiner är nanofilter och omvänd osmos. Det finns också reningsmetoder som bara kan avskilja hela celler men inte fria toxiner. Exempel på det är kemisk fällning och långsamfilter.

Mikrocystiner och nodulariner – giftverkan och toxicitet

Mikrocystiner och nodulariner transporteras till levern och in i leverceller av kroppens egna transportsystem (Fischer, 2005). Det är därför levern är det organ som drabbas i första hand.

Väl inne i levercellerna binder toxinerna till en typ av enzym, proteinfosfatas I och IIA, och hindrar deras funktion (Gehringer, 2004), vilket ger leverpåverkan i form av förhöjning av leverenzymer, inflammatoriska förändringar och cellskador. Vid svår förgiftning påverkas filament i cellskelettet så att formen av levercellerna inte längre kan bibehållas. Om levercellerna kollapsar förlorar de celler som bildar väggarna i leverns finaste blodkärl (kapillärerna) sitt omgivande stöd. I så fall glider dessa celler isär och kapillärerna börjar läcka. Detta kan orsaka stora blödningar i levern och kan i värsta fall leda till att personer avlider av sina leverskador.

Riskbedömning av mikrocystiner och gränsvärden

Det finns inga rättsligt bindande gränsvärden för cyanotoxiner i dricksvatten. Därför har Livsmedelsverket tagit fram åtgärdsgränser för cyanotoxiner. Åtgärdsgränserna behövs för att producenter och tillhandahållare av dricksvatten samt kontrollmyndigheter ska kunna bedöma om halterna av cyanotoxiner i dricksvattnet är så höga att de kan utgöra en hälsorisk. 

Om halterna är så höga att de kan utgöra en hälsorisk måste de sänkas eller, alternativt, konsumenterna avrådas från att dricka vattnet. Syftet med de åtgärder som rekommenderas är att snabbt minska exponeringen av cyanotoxiner via dricksvatten.

Åtgärdsgränserna bör tillämpas på dricksvatten (utgående och hos användare) men kan också användas som riktvärden för cyanotoxinhalten i råvatten. Här finns en sammanfattning av åtgärdsgränserna för respektive cyanotoxin:

  • Mikrocystiner 1 μg/l
  • Anatoxin-a och homoanatoxin-a  1 μg/l
  • Cylindrospermopsiner 1 μg/l
  • Saxitoxiner 3 μg/l
  • Nodulariner 1 μg/l

Mikrocystin-LR anses vara en av de mest toxiska varianterna av mikrocystin. För mikrocystin-LR finns ett provisoriskt riktvärde i dricksvatten, ett så kallat "provisional guidance value" som inte bör överskridas, fastställt av WHO.

Att det är ett provisoriskt riktvärde beror på att det finns bevis på hälsofara, men bara begränsad information om hälsoeffekter efter exponering av toxinerna.

Värdet är 1 mikrogram mikrocystin-LR per liter vatten (WHO, 2011).

Riktvärdet ska ge en säkerhet vid en livslång daglig konsumtion av dricksvatten som innehåller toxinet.

Riktvärdet kan överskridas kortare perioder utan en ökad risk vid konsumtion av vattnet, förutsatt att det inte är stora överskridanden. Vid halter i dricksvattnet som överskrider riktvärdet kan Livsmedelsverket kontaktas för en utvärdering av situationen.

BMAA
På senare tid har en annan typ av ämne diskuterats. Det handlar om en aminosyra BMAA (förkortning för beta-N-metylamino-L-alanin) som en forskargrupp har påvisat i cyanobakterier, men dessa resultat har inte kunnat konfirmeras av andra grupper och andra analysmetoder. Det finns motsägelsefulla resultat. Det är ännu inte klargjort om eller i vilken utsträckning BMAA bildas av cyanobakterier.

Referenser

Edler L, Willén E, Willén T, Ahlgren G. Skadliga marina alger och algblomningar. Del I. I: Skadliga alger i sjöar och hav. Naturvårdsverkets rapport 4447. Stockholm: Naturvårdsverket. 1995.

Fischer WJ, Altheimer S, Cattori V, Meier PJ, Dietrich DR, Hagenbuch B. Organic anion transporting polypetides expressed in liver and brain mediate uptake of microcystin. Toxicol Appl Pharmacol. 2005 Mar;203(3):257-263.

Gehringer MM. Microcystin-LR and okadaic acid-induced cellular effects: a dualistic response. FEBS Lett. 2004 Jan;557(1-3):1-8.

Ibelings BW, Chorus I. Accumulation of cyanobacterial toxins in freshwater "seafood" and its consequences for public health: a review. Environ Pollut. 2007 Nov;150(1):177-192.

Livsmedelsverket. Reduktion av microcystiner vid dricksvattenberedning. Livsmedelsverkets rapport 2000:4. Uppsala: Livsmedelsverket. 2000.

van Apeldoorn ME, van Egmond HP, Spellers GJ, Bakker GJ. Toxins of cyanobacteria. Mol Nutr Food Res. 2007 Jan;51(1):7-60.

WHO. Guidelines for drinking-water quality, 4th ed. World Health Organization. 2011.

Senast granskad 2019-01-14