Mikrobiologisk förorening

Vatten som forsar ur ett rör ut i ett vattendrag

En av de största riskerna för dricksvattenförsörjningen är vattenburen smitta, det vill säga förorening med mikroorganismer. I ett förändrat klimat kan även nya mikroorganismer spridas, vilka kan vara hälsorisker. Mikrobiologisk smitta kännetecknas ofta av akuta besvär, till exempel illamående, feber och magsjuka. Mer långvariga och kroniska besvär kan också uppträda, som mag- och tarm­problem, njur- och lever­skador eller för­lamningar. För en person med nedsatt immunförsvar kan sjukdomen i värsta fall leda till döden

Livsmedelsverket har konstaterat att spridningen av mikroorganismer  (virus, bakterier och protozoer) i vatten utgör reella hot i Sverige. Sjukdomsutbrott och utredningar i anslutning till dessa visar att norovirus, bakterier av typen Campylobacter samt de parasitära protozoerna Giardia och Crypto­sporidium är särskilt relevanta för svensk del. Riskerna för vattenburen smitta bedöms idag som större än när merparten av dagens vattenverk byggdes. Många vattenverk är inte konstruerade för att hantera virus och parasiter. De klordoser som tillämpas i Sverige är i stort sett verkningslösa på protozoer och har måttlig effekt på många virus.

De största problemen är mikro­organismer som kan överleva länge, är tåliga för desinfektion samt har en låg infektions­dos. Även renat avlopps­vatten kan sprida mikro­organismer. Ledningsnäten för avlopp och dag­vatten har sällan tillräckliga dimensioner. Detta medför en större sårbarhet vid ett för­ändrat klimat.

Ytvatten

En ökad och förändrad belastning av näringsämnen och miljögifter kan förändra ekosystemen i ytvattnen. Om exempelvis populationerna av rovfisk minskar leder effekterna i näringskedjan till större risk för algblomning. Förändring av mikrobiologin i råvattnet kan leda till att reningseffekten i vattenverket blir otillräcklig. Då finns det risk för ökad tillväxt av oönskade mikro­organismer i distributionssystemen och även problem med lukt och smak.

Ytvattenförekomster som används för råvattenuttag – och samtidigt utgör recipienter för renat avlopps­vatten, industriavlopp och diffus avrinning – kan ur dricksvattenperspektiv påverkas negativt vid minskande vatten­mängder. Ökande halter av påverkat vatten leder till ökad risk för mikrobiologisk eller kemisk för­orening i dricksvatten. Vid intensiva regn finns det risk att avloppslednings­system och pump­stationer över­belastas, med följd att det sker ut­släpp av orenat avlopps­vatten (bräddning). Frekvensen av bräddning kan således öka i ett förändrat klimat.

Spridning av mikro­organismer och till viss del pato­gener ökar vid ökad tillrinning. Ökad nederbörd och höjda grundvattennivåer leder till en minskad luftad zon i marklagren, vilket i sin tur ökar risken för att mikrobiella föroreningar i vattnet inte avskiljs eller avdödas i lika hög grad som tidigare. Riskerna är störst vid intensiva regn och sky­fall, då en kraftigt ökad ytavrinning kan medföra ökad transport av mikro­organismer.

Grundvatten

Minskad grundvattenbildning och lägre grundvattennivåer vid uttag av grundvatten kan medföra förändringar i grundvattnets flödes­mönster vid vattentäkten, vilket i sin tur kan göra att vatten kan flöda till och från områden med en annan vattenkvalitet.

Vid vattentäkter med inducerad grundvattenbildning kan höjda ytvattennivåer leda till en större gradient mellan ytvattnet (hav, sjö och vattendrag) och grundvattnet och därmed en snabbare transport (kortare uppehållstid) i grundvattenmagasinet (figur X). En kortare uppehålls­tid i marken kan innebära att avskiljningen av mikrobiologiska föroreningar från ytvattnet blir sämre. Detta kan leda till en otillräcklig reningseffekt i vattenverke  både kemiskt och mikrobiologiskt. Kemiska föroreningar kan försämra desinfektionseffekten av klor, ozon och UV-ljus.  Problem med mikrobiologisk förorening i grundvattnet kan även bero på att brunnens konstruktion (läge och djup) möjliggör en alltför snabb transport av ytvatten.

 

 
Senast granskad 2019-02-13