Bekämpningsmedel fördjupning

Vad är bekämpningsmedel?

Bekämpningsmedel används för att hindra att djur, växter eller mikroorganismer ska orsaka skada och besvär för människors hälsa eller egendom. Som bekämpningsmedel används både tillverkade och naturliga kemiska substanser, och i vissa fall andra organismer, som bakterier, svampar, virus och naturliga fiender till skadeorganismerna.

Bekämpningsmedel kan delas upp i växtskyddsmedel och biocider. Växtskyddsmedel används för att skydda växter och växtprodukter inom jordbruk, skogsbruk och trädgårdsbruk, som t.ex. ogräs-, svamp- och insektsmedel. Till biocider räknas bekämpningsmedel som används i andra syften, bland annat för desinfektion, konservering, träskydd, som båtbottenfärger och mot skadedjur, till exempel råttmedel och insektsmedel.

Var finns bekämpningsmedel?

Inom jordbruk och trädgårdsodling använder man många olika kemiska och biologiska ämnen för att bekämpa eller kontrollera ogräs, insekter, svampar och annat. Biocider används till exempel för desinficering inom livsmedelsindustrin och för kontroll av skadedjur i livsmedels- och lagerlokaler, liksom mot insekter på djur eller i djurstallar.

Rester av bekämpningsmedel kan därför förekomma i alla livsmedel som behandlats eller kommit i kontakt med dessa ämnen under odling, uppfödning, framställning, lagring eller transport.

Behandling av grödor som används som djurfoder eller användning av biocider kan även innebära att rester av bekämpnings­medel finns i animalieprodukter, som kött, mjölk och ägg. I dessa livsmedel hittas dock sällan rester av de substanser som används idag, utan främst långlivade substanser som användes som bekämpningsmedel tidigare (t ex DDT och lindan). En del växtskydds­medel används tidigt under odlingen eller bryts ner så snabbt att man bara i undantagsfall kan hitta rester av dem i grödan efter skörd. Andra substanser används nära eller efter skörd och rester kan därför finnas kvar i livsmedlen när de konsumeras.

Stränga regler för bekämpningsmedel

Eftersom bekämpningsmedel (växtskydd och biocider) kan innebära en risk för både hälsa och miljö om de inte används på rätt sätt, finns stränga regler för vilka medel som får användas och på vilket sätt. När det gäller växtskyddsmedel, måste preparaten (och de ingående aktiva substanserna) vara godkända för en viss gröda för att få användas för behandling, och det finns villkor för hur den ska ske; vilken dos, hur många gånger och hur lång tid man måste vänta mellan sista behandling och skörd. Denna rekommenderade användning kallas GAP, Good Agricultural Practice, på svenska god jordbrukssed.

En ny lag inom EU om hållbar användning av bekämpningsmedel innebär bland annat krav på integrerat växtskydd, det vill säga: en kombination av åtgärder mot svampar, ogräs och skadegörare, att man inte enbart förlitar sig på kemisk bekämpning, utbildning av de som arbetar i jordbruket och funktionstester av sprututrustningen. I Sverige har odlarna länge använt integrerat växtskydd och många av de andra åtgärder som nu blir krav, medan man i många andra EU-länder nu kommer att tvingas till en mer restriktiv och hållbar användning av kemiska bekämpningsmedel.

Godkännande av bekämpningsmedel

Användning av bekämpningsmedel kan ha allvarliga effekter om de inte är strikt reglerade. Ett bekämpningsmedel och dess aktiva substanser får inte användas inom EU om det inte är vetenskapligt bevisat att det inte skadar människors hälsa, inte har oacceptabla effekter på miljön och har den effekt som avses. Beslut om godkännande av de aktiva substanserna tas i EU-kommissionen, medan godkännande av preparaten, med de ingående godkända substanserna, sker i enskilda medlemsländer.

För att få ett godkännande av en aktiv substans eller ett preparat finns det inom EU att antal uppgiftskrav som måste uppfyllas för de aktiva substanserna och för preparaten. När det gäller rester av växtskyddsmedel ingår bland annat studier på stabilitet, metabolism i växter och husdjur, hur höga resthalterna blir i olika grödor och vad som händer med dem vid processning till livsmedel (t ex tomater till ketchup) (European Commission 1999, OECD)

Kemikalieinspektionen är ansvarig svensk myndighet för godkännande av aktiva substanser inom EU. I detta arbete deltar även Livsmedelsverket som utvärderar resthalter och kemiska analysmetoder för livsmedel.

I samband med prövning av ansökan om svenskt godkännande av ett bekämpningsmedel gör Livsmedelsverket bland annat en bedömning av om de krav som ställs på de ingående aktiva substanserna uppfylls och bedömer om resthalterna vid den tänkta svenska användningen är säker för konsumenter, liksom att de gränsvärden som är fastställda inom EU inte kommer att överskridas. Bekämpningsmedel som innebär oacceptabla risker för hälsa och miljö godkänns inte.

Hur farligt är det?

Eftersom de aktiva substanserna i bekämpningsmedel är utvecklade för att påverka biologiska system är det oundvikligt att de även kan ge effekter på organismer som inte är mål för bekämpningen, inklusive människan. Därför måste substanserna testas noga och godkännas innan de får användas. Bekämpningsmedel är därför mycket väl undersökta jämfört med många andra ämnen som finns i vår mat, naturligt eller på grund av förorening.

Flertalet av de mest miljö- och hälsoskadliga substanserna är inte längre tillåtna. Enligt lag får substanser inte användas som växtskyddsmedel eller biocider om de har allvarliga skadliga egenskaper, som att de lagras i kroppen, kan orsaka cancer eller påverka förmågan att få barn. Tack vare att man kan bestämma vilka aktiva substanser och bekämpnings­medelspreparat som får användas, på vilket sätt de används och hur höga halter som får finnas i livsmedel, anses att rester av bekämpningsmedel innebär en låg risk för hälsoeffekter hos konsumenter.

Så mäts toxicitet/giftighet

Bekämpningsmedlens toxicitet, alltså förmåga att framkalla skadliga effekter, för människa varierar från substans till substans. För varje substans beräknas ett acceptabelt dagligt intag (ADI-värde, för långtidseffekter) och för akutgiftiga substanser även en akut referensdos (ARfD, för omedelbara eller akuta effekter) för människa.

ADI motsvarar den högsta mängd av en substans som en konsument kan få i sig dagligen under hela sin livstid utan hälsorisk. ARfD motsvarar på liknande sätt den högsta mängd av ett substans som en konsument kan få i sig under en begränsad tidsperiod utan risk för hälsan, normalt en måltid eller upp till ett dygn. ADI och ARfD anges i mg/kg kroppsvikt och är baserade på djurstudier och den högsta dos som inte gett skadliga effekter i det känsligaste testet (NOAEL, No Observed Adverse Effect Level). NOAEL divideras sedan med en osäkerhetsfaktor (vanligen 100) för att ta hänsyn till skillnader i känslighet mellan individer och arter.

Resthalter

Hur mycket rester av växtskyddsmedel som kan finnas i grödor vid skörd bedöms med hjälp av studier från kontrollerade fältförsök, så kallade resthaltsstudier, som följt rekommenderad användning, GAP (Good Agricultural Practice). GAP är den godkända säkra användningen av ett växtskyddsmedel som ger en effektiv och tillförlitlig kontroll av skadegörare under praktisk användning och som tar hänsyn till miljön, liksom hälsan hos allmänheten och den arbetare som använder medlet.

På motsvarande sätt görs en bedömning av om användningen av en biocidprodukt kan leda till resthalter i livsmedel. Om så är fallet krävs information eller studier där medlet använts enligt rekommendationen och resthalterna analyserats i olika delar av det exponerade djuret eller i livsmedlet, så att man kan utvärdera om användningen kan innebära en risk för konsumenten.

Gränsvärden

Ett gränsvärde (Maximum Residue Level, MRL) är den maximala mängd av en substans som tillåts i ett livsmedel. Gränsvärden baseras på en toxikologisk riskvärdering och resthalts­försök utförda enligt den rekommenderade användningen. Gränsvärden är avsedda att skydda konsumenter och möjliggöra internationell handel, samt för kontroll av att GAP eller bruks­anvisningen har följts. Livsmedelsverket deltar i utvärderingen och fastställandet av gemensamma gränsvärden inom EU. I samband med prövning av ansökan om godkännande av bekämpningsmedel i Sverige, jämför Livsmedelsverket de resthalter som förväntas i de livsmedel som ingår i ansökan vid den tänkta användningen, med gällande gränsvärden.

Vid fastställande av gränsvärden ska hänsyn tas till säkerheten för alla konsumentgrupper, inklusive spädbarn, barn och vegetarianer. EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet, Efsa (European Food Safety Authority), är tillsammans med medlemsstaterna, ansvarig för riskvärderingen som baseras på den aktiva substansens egenskaper, till exempel toxiska effekter, ADI och ARfD, den maximala halten som förväntas i olika livsmedel och hur mycket konsumenter kan få i sig genom olika europeiska dieter.

Gränsvärden fastställs vanligen till bestämnings­gränsen (LOQ, lägsta halt som analysmetoden kan bestämma) i de fall då den aktiva substansen inte används på grödan i fråga, inte är godkänd inom EU, då resthaltsunderlag saknas, eller om användningen baserat på GAP ger resthalter under LOQ. Det är förklaringen till att gränsvärdet i många fall är 0,01 mg/kg. Om det finns en faktisk användning av en substans på en gröda kan gränsvärdet sättas högre, men det finns alltid en säkerhetsmarginal mellan den nivå som tillåts i livsmedel och den nivå som skulle kunna ge hälsoeffekter.

För andra typer av biocider, till exempel desinfektionsmedel, är det ännu inte helt klarlagt hur gränsvärden ska fastställas. Vissa substanser som används i biocidprodukter omfattas dock av förordning (EG) 396/2005.

Hur mycket får vi i oss?

Med hjälp av ADI, ARfD och konsumtionsdata – det vill säga information om vad och hur mycket vi äter av olika livsmedel – beräknar man om de resthalter en viss användning ger upphov till, de gränsvärden som föreslås eller de resthalter som vi hittar i den svenska kontrollen, innebär någon risk för olika konsumentgrupper, till exempel vuxna och barn.

I denna modell ingår konsumtionsdata från olika medlemsländer inom EU och man tar alltid hänsyn till den diet som ger det högsta intaget. Modellen bygger på de metoder för intagsberäkningar som har publicerats av WHO (World Health Organisation) (WHO 2005).

Normalt sett innebär det inte någon hälsorisk att vid enstaka tillfällen äta ett livsmedel som innehåller en substans i en halt som ligger över gränsvärdet. När gränsvärden för växtskydds­medel fastställs, sätts de oftast betydligt lägre än vad som egentligen krävs av hälsoskäl. Exponering för resthalter över gränsvärdet innebär därför inte automatiskt en hälsorisk. Undantag är akutgiftiga substanser där säkerhetsmarginalerna kan vara mindre. I dessa fall kan personer med ett högt intag av enskilda livsmedel och barn, på grund av lägre kroppsvikt, vara riskgrupper.

Kumulativa effekter och kombinationseffekter

Vi utsätts dagligen för en mängd olika ämnen via olika exponeringsvägar. Från maten kan vi få i oss bekämpningsmedel, miljöföroreningar, naturliga gifter, tungmetaller och ämnen som bildas vid tillagningen eller läcker från förpackningsmaterial. Det finns därför en oro och en osäkerhet när det gäller möjliga kombinations­effekters påverkan på hälsan och miljön, när vi exponeras för flera kemiska ämnen samtidigt. Det är mycket svårt att utvärdera vilken samman­lagd hälsoeffekt denna exponering kan ge. Våra kroppar är bra på att bryta ner och göra sig av med främmande ämnen, men om vi får i oss för stora mängder kan de påverka vår hälsa.

När det gäller växtskyddsmedel har man kommit långt med att utvärdera så kallade kumulativa effekter. Eftersom dessa är så hårt reglerade och kräver godkännande så finns det generellt många studier och ett bra vetenskapligt underlag om toxiska effekter. I gränsvärdes­förordningen (EG) Nr 396/2005 står att man ska arbeta med att utveckla en metodologi för att ta hänsyn till kumulativa och synergistiska effekter. Med anledning av detta har man på EFSA påbörjat arbetet med att utvärdera och förbättra existerande metoder för att bedöma risken vid exponering för två eller flera växtskydds­medel i kombination och att kunna ta hänsyn till det när man fastställer gränsvärden (MRLs). De preliminära studier man gjort tyder inte på någon hälsorisk på grund av den sammanlagda exponeringen av rester av växtskyddsmedel.

Arbetet på detta område är väldigt intensivt för närvarande. Men eftersom det är ett komplicerat område kommer det antagligen att dröja några år innan man kan använda de nya metoderna i praktiken.

Både Livsmedelsverkets och Efsas bedömning (Efsa 2014) är att så länge halterna av rester av växt­skydds­medel i frukt och grönsaker är lägre än de fastställda gränsvärdena så innebär de inte en hälsorisk varken på kort eller lång sikt. Det finns en god säkerhetsmarginal mellan de halter som är tillåtna i livsmedel och de halter som skulle kunna ge hälsoeffekter, även då flera substanser förekommer samtidigt. Men det är givetvis bra att man nu arbetar med att ta fram metoder så att man på ett mer vetenskapligt och transparent sätt kan visa vilka risker kumulativa/kombinations-effekter innebär.

Kontroll av bekämpningsmedelsrester i vegetabilier och animalieprodukter

Godkännande av aktiva substanser

I EU:s utvärderingsprogram av växtskyddsmedel ingick över tusen aktiva substanser, men samtliga användes dock inte på livsmedelsgrödor. Arbetet medförde att många av dessa substanser (67 %) kom att försvinna från EU:s marknad på grund av att dokumentation inte skickades in, var ofullständig eller att företag valde att dra tillbaka användningen utan föregående utvärdering.

Ungefär 70 substanser har tagits bort från marknaden då någon säker användning med avseende på human hälsa och miljö inte kunde påvisas. Resterande substanser, cirka 250 stycken, är idag godkända för användning inom EU. Till dessa har sedan nya substanser och ämnen som inte fanns på marknaden 1993 tillkommit, och dessa har redan från början utvärderats med hjälp av EU:s gemensamma riktlinjer. Idag är totalt ca 460 kemiska substanser och organismer godkända.

Granskningen av aktiva substanser i biocider har inte kommit riktigt lika långt, men i dagsläget (januari 2015) är cirka 260 aktiva substanser/organismer godkända. Långtifrån alla dessa kan ge rester i livsmedel, och flera av de godkända substanserna är allmänkemikalier som t ex etanol och väteperoxid eller naturliga extrakt.

Referenser

Efsa (European Food Safety Authority). The 2012 European Union Report on Pesticide Residues in food. EFSA Journal 12(12):3942. 2014.

European Commission. Guidelines for the generation of data concerning residues as provided in Annex II part A, section 6 and Annex III, part A, section 8 of Directive 91/414/EEC concerning the placing of plant protection products on the market, 1607/VI/97 rev.2. 1999.

OECD. Chemical safety and biosafety. Testing of chemicals. Series on Testing and Assessment.

WHO. Dietary Exposure Assessment Of Chemicals In Food. Report of a Joint FAO/WHO Consultation, Annapolis, Maryland, USA 2–6 May 2005. 2008.

Senast granskad 2015-11-25